I natt lät jag min spade stå. Kall, lodrät och overksam kvar på trappen utanför porten.
Ändå gick vi ut som vanligt, jag och Valentin, till skogarnas mjuka mörker, svagt upplyst av den kommande klara månen.
Men vi bara strövade omkring. Med inget annat uppdrag än att låta mina lackskor bespegla himlars och trädkronors berättelser.
Plikten hade under kvällen och natten blivit till ett frågetecken jag inte tyckte mig ha befogenhet att räta ut. Just innan gryningen hade jag i vanlig ordning tagit bussen in mot stan. Luften var kall och ren, men jag var själv grumlig. En belägenhet så mycket mer besvärande och märkbar nu när luften var helt annorlunda omkring mig.Tyckte inte att min rock skyddade mig men ville inte mena detta som en anklagelse. Dock: Kragtyget skavde i nacken.
I min portfölj bar jag bland annat med mig Fresk, en diktsamling av Boel Schenlaer. Jag hade haft den hos mig en tid, läst den, bitvis högt för Valentin, och skulle nu enligt överenskommelse lämna den tillbaka. Nu satt jag ensam på bussen och kände via portföljens handtag genom min svarta skinnhandske hur en dikt ville mig något. Eftersom jag alltså var enda passagerare och satt ganska långt bak i bussen, gjorde jag som den ville. Lade upp portföljen på sätet invid mig, knäppte upp de båda spännena och tog uppdiktsamlingen. Den låg helt behjälpligt överst, och småsprattlade av bussmotorns muller. Därefter knäppte jag ihop väskan och placerade den åter på högkant mellan mina skor på bussens smågrusiga golv. Jag räknade kolumnerna av säten framför mig. Sexton. Alltså slog jag upp sidan sexton, dikt sexton och läste:
"De som gör avkall på
trotset i litteraturen
ser en spade som inte längre gräver
där upplevelser vill bort från
det historiska dammet
Att höra de kornen singla
är att förändras
som att ha fiskstim i öronen
och låta oförståelsen vandra
likt ett kadaver i torkan
Den hoppfulle går lös i sig själv.
Att använda den otjänlige
går inte. Non Serviam
bjuder motstånd"
I tid hann jag rycka i snöret och bussen stannade in framför den mörklagda byggnaden. Till vardags en ljusgård för medborgarna, innan gryningen gåtfullt proppad med stories. Att mina besök vid denna huskropp alltid skedde vid denna tidpunkt på dygnet var ett arrangemang utarbetat och föreslaget av mig och beviljat av Mrs Wiinther redan -82, när det stod klart hur känsliga mina ögon blivit för viss sort ljus. Jag följde den flacka trappan upp mot porten invid vilken jag stödd på knäna tömde portföljens innehåll i den för ändamålet väntande jutevävssäcken. Men jag ville inte lämna ifrån Fresk. Något hindrade mig. Vet inte vad. Skrev en lapp om detta och lade den överst i boktraven, ovanpå tre pjäser av Beckett, innan jag virade ihop säcken och gick tillbaka mot busshållplatsen. Följande dags arbete på kontoret blev krävande och trots att nu snart ett helt dygn passerat, har i skrivandets stund ännu inte skymten av resultat från mina ansträngningar givit sig till känna. Kanhända är ett dygn en oerhörd kort tid i detta sammanhang.
Så kom alltså natten till idag, natten då jag lät spaden stå. Inget begravdes, inget planterades. Jorden stilla med sitt täcke uppdraget till öronen. En sudentikås ordvis utan mening surrar till vid mitt öra bara för att irritera: Täcket draget vid öronen.
Nå.
Vi strövade omkring i ett frågetecken, som i två cirklar som inte satt ihop, utan man var tvungen att göra oviga skutt för att få det att hålla ihop. Ingen igenkänning. Sen hem igen. För ovanlighetens skull tog Valentin emot det thé jag erbjöd honom när vi kommit tillbaka upp till vindskontoret.
/Barkman
