Det har nu gått ganska lång tid sedan det gnisslade i virket här i min vindskammare och jag vaknade av ljudet som jag efter en stunds yrvaket och reflexmässigt sorterande inombords kände igen som Samsons röst.
Jag steg då upp och drog rocken över min pyjamas. För att inte väcka Valentin tog jag med mig skrivmaskinen och klättrade upp och satte mig i skräddarställning. Jag hade ingen ritning men detta faktum förträngde jag. Som så ofta för att alls kunna leva och verka. Jag satt som en skräddare, framför en maskin, det fick räcka. Jag tog på mig mina handskar och knattrade ned det meddelande till honom som var det rätta. Sedan gjorde jag som jag brukar; pulade in brevet i en ballong som jag gick ned för att skicka iväg.
När jag kom upp igen sov fortfarande Valntin tungt. Jag kröp ned i bädden bredvid honom och kände mig lugnad och kunde somna om igen.
När jag nu ligger här i mörkret, åter väckt av oro över Samson och av min roll i det hela tänker jag att jag kanske bara fann ro den där natten för att mina muskler fått sig en liten omgång, för att jag gjort något som jag har för vana att göra och som jag kallar mitt arbete, samt för att jag fäst svarta tydliga bokstäver på ett vitt papper så att det såg prydligt ut. Jag kanske inte alls kände lättnad för att jag, som jag inbillat mig, verkligen var övertygad om att jag givit ett gott råd i rättan tid till någon som behövde det.
Nu är det åter natt. Jag sträcker mig efter vattenglaset på nattygsbordet, men trevar i luften. Sätter mig upp och ser att det står närmare än jag trodde. Innan jag lyfter det för att ta mig en klunk ser jag Samson speglad i ytspänningen. Har jag försatt honom i den där glatta halheten, som kan tippa vart som helst? Är det jag som bär ansvaret för hans irrande i skogarna? Ja, kanske. Herregud. Vad var det jag hade för avsikt med det? Visst, han var tvungen att ta sig vidare, men till vad, för att fastna i ett evigt irrande, ett strövande på väderkorn? Herregud. Plötsligt skrämmer mig tanken på skrivmaskinens smatter och svarta bläckband. Valentin vaknar. Han har rätt när han går mot dörren. Jag öppnar den åt honom och klär mig sedan innan jag följer honom nedför trapporna. När jag kommer ner sitter han bredvid spaden och tittar omväxlande på den, sen uppfordrande på mig. Kanske är det bara en lugnande vana, men jag tror inte det. Även om jag nu i natt, och kanske inte heller imorgon natt eller natten efter det kan precisera det exakta skälet till denna nattliga ritual inåt skogarna så tror jag inte att det bara är en ritual, i meningen obetydlig i annat avseende än att lugna nerver och få sig ett stycke motion.