Nattlig oro

Det har nu gått ganska lång tid sedan det gnisslade i virket här i min vindskammare och jag vaknade av ljudet som jag efter en stunds yrvaket och reflexmässigt sorterande inombords kände igen som Samsons röst.

Jag steg då upp och drog rocken över min pyjamas. För att inte väcka Valentin tog jag med mig skrivmaskinen och klättrade upp och satte mig i skräddarställning. Jag hade ingen ritning men detta faktum förträngde jag. Som så ofta för att alls kunna leva och verka. Jag satt som en skräddare, framför en maskin, det fick räcka. Jag tog på mig mina handskar och knattrade ned det meddelande till honom som var det rätta. Sedan gjorde jag som jag brukar; pulade in brevet i en ballong som jag gick ned för att skicka iväg.

När jag kom upp igen sov fortfarande Valntin tungt. Jag kröp ned i bädden bredvid honom och kände mig lugnad och kunde somna om igen.

När jag nu ligger här i mörkret, åter väckt av oro över Samson och av min roll i det hela tänker jag att jag kanske bara fann ro den där natten för att mina muskler fått sig en liten omgång, för att jag gjort något som jag har för vana att göra och som jag kallar mitt arbete, samt för att jag fäst svarta tydliga bokstäver på ett vitt papper så att det såg prydligt ut. Jag kanske inte alls kände lättnad för att jag, som jag inbillat mig, verkligen var övertygad om att jag givit ett gott råd i rättan tid till någon som behövde det.

Nu är det åter natt. Jag sträcker mig efter vattenglaset på nattygsbordet, men trevar i luften. Sätter mig upp och ser att det står närmare än jag trodde. Innan jag lyfter det för att ta mig en klunk ser jag Samson speglad i ytspänningen. Har jag försatt honom i den där glatta halheten, som kan tippa vart som helst? Är det jag som bär ansvaret för hans irrande i skogarna? Ja, kanske. Herregud. Vad var det jag hade för avsikt med det? Visst, han var tvungen att ta sig vidare, men till vad, för att fastna i ett evigt irrande, ett strövande på väderkorn? Herregud. Plötsligt skrämmer mig tanken på skrivmaskinens smatter och svarta bläckband. Valentin vaknar. Han har rätt när han går mot dörren. Jag öppnar den åt honom och klär mig sedan innan jag följer honom nedför trapporna. När jag kommer ner sitter han bredvid spaden och tittar omväxlande på den, sen uppfordrande på mig. Kanske är det bara en lugnande vana, men jag tror inte det. Även om jag nu i natt, och kanske inte heller imorgon natt eller natten efter det kan precisera det exakta skälet till denna nattliga ritual inåt skogarna så tror jag inte att det bara är en ritual, i meningen obetydlig i annat avseende än att lugna nerver och få sig ett stycke motion.

Obestämd känsla av tvekan inför grävandet

I natt lät jag min spade stå. Kall, lodrät och overksam kvar på trappen utanför porten.

Ändå gick vi ut som vanligt, jag och Valentin, till skogarnas mjuka mörker, svagt upplyst av den kommande klara månen.

Men vi bara strövade omkring. Med inget annat uppdrag än att låta mina lackskor bespegla himlars och trädkronors berättelser.

Plikten hade under kvällen och natten blivit till ett frågetecken jag inte tyckte mig ha befogenhet att räta ut. Just innan gryningen hade jag i vanlig ordning tagit bussen in mot stan. Luften var kall och ren, men jag var själv grumlig. En belägenhet så mycket mer besvärande och märkbar nu när luften var helt annorlunda omkring mig.Tyckte inte att min rock skyddade mig men ville inte mena detta som en anklagelse. Dock: Kragtyget skavde i nacken.

I min portfölj bar jag bland annat med mig Fresk, en diktsamling av Boel Schenlaer. Jag hade haft den hos mig en tid, läst den, bitvis högt för Valentin, och skulle nu enligt överenskommelse lämna den tillbaka. Nu satt jag ensam på bussen och kände via portföljens handtag genom min svarta skinnhandske hur en dikt ville mig något. Eftersom jag alltså var enda passagerare och satt ganska långt bak i bussen, gjorde jag som den ville. Lade upp portföljen på sätet invid mig, knäppte upp de båda spännena och tog uppdiktsamlingen. Den låg helt behjälpligt överst, och småsprattlade av bussmotorns muller. Därefter knäppte jag ihop väskan och placerade den åter på högkant mellan mina skor på bussens smågrusiga golv. Jag räknade kolumnerna av säten framför mig. Sexton. Alltså slog jag upp sidan sexton, dikt sexton och läste:

"De som gör avkall på

trotset i litteraturen

ser en spade som inte längre gräver

där upplevelser vill bort från

det historiska dammet

Att höra de kornen singla

är att förändras

som att ha fiskstim i öronen

och låta oförståelsen vandra

likt ett kadaver i torkan

Den hoppfulle går lös i sig själv.

Att använda den otjänlige

går inte. Non Serviam

bjuder motstånd"

I tid hann jag rycka i snöret och bussen stannade in framför den mörklagda byggnaden. Till vardags en ljusgård för medborgarna, innan gryningen gåtfullt proppad med stories. Att mina besök vid denna huskropp alltid skedde vid denna tidpunkt på dygnet var ett arrangemang utarbetat och föreslaget av mig och beviljat av Mrs Wiinther redan -82, när det stod klart hur känsliga mina ögon blivit för viss sort ljus. Jag följde den flacka trappan upp mot porten invid vilken jag stödd på knäna tömde portföljens innehåll i den för ändamålet väntande jutevävssäcken. Men jag ville inte lämna ifrån Fresk. Något hindrade mig. Vet inte vad. Skrev en lapp om detta och lade den överst i boktraven, ovanpå tre pjäser av Beckett, innan jag virade ihop säcken och gick tillbaka mot busshållplatsen. Följande dags arbete på kontoret blev krävande och trots att nu snart ett helt dygn passerat, har i skrivandets stund ännu inte skymten av resultat från mina ansträngningar givit sig till känna. Kanhända är ett dygn en oerhörd kort tid i detta sammanhang.

Så kom alltså natten till idag, natten då jag lät spaden stå. Inget begravdes, inget planterades. Jorden stilla med sitt täcke uppdraget till öronen. En sudentikås ordvis utan mening surrar till vid mitt öra bara för att irritera: Täcket draget vid öronen.

Nå.

Vi strövade omkring i ett frågetecken, som i två cirklar som inte satt ihop, utan man var tvungen att göra oviga skutt för att få det att hålla ihop. Ingen igenkänning. Sen hem igen. För ovanlighetens skull tog Valentin emot det thé jag erbjöd honom när vi kommit tillbaka upp till vindskontoret.

/Barkman

Ur Kartongen från vindsmygen. Bladet seglade ner över mitt ansikte när jag hasade ned från smygen med de dammiga kartongerna i motvilligt släptåg

Natten är dagens mor (hoppas jag)

Läste klart manuskriptet till Natten är dagens mor igår. Jag läste början redan i förrgår, men hade inte krafter nog att ta mig igenom alltsammans då. Det var närmast outhärdligt. Jag hade lagt ifrån mig mitt armbandsur framför mig på skrivbordet och bligade emellanåt på det och gav mig fan på att klara av en kvart till. Och en till. Tillslut var jag äntligen igenom. Men det hjälpte inte att lägga den ifrån sig med sista sidans rygg uppåt. Det hjälpte inte ens att gå upp och fylla en hink med vatten och sticka ner huvudet i den. Inte ens att stå så upp och ned med huvudet i vattnet och öppna ögonen, tunga dankar, på väg att ploppa ur sina hålor, och falla till hinkens botten. När jag stod så, uppochnedvänd med huvudet i det kalla vattnet, kom titeln till mig i omkastat skick. Tänk om Dagen är nattens mor, i det så kallade verkliga livet. Det föresvävade mig som en vass iskant som slöts runt min hals, men ingenting brast när jag strax därefter något yr reste mig till stående igen, så det var troligen bara en elak ordvits som mitt bedrägliga sinne försökte skrämma mig med.

Det iskalla vattnet i hinken hade dock inte lyckats skänka någon stillhet åt mitt upprörda sinne, så jag tog till vidare åtgärder. Jag försökte istället intensivt tänka att det där i alla fall bara var uppdiktat, att det bara var ett manuskript som någon hittat på. När det slant sa jag högt till Valentin, för att det skulle få bättre fäste i rummet; ”det där är bara uppdiktat, Valentin” sa jag till honom. Han nickade oövertygat. Inte för att frasen skulle fått fäste ens med hammare och spik, men den gled definitivt iväg helt och hållet när jag, sedan jag torkat mitt hår med en sträv och lindblomsgrön frottèhandduk och satt på mig glasögonen igen, åkte på familjemiddag hos May genom ett brev hon skrivit till mig senvåren 1890.

Sedan jag hittade det där oöppnade brevet från henne härom veckan, har jag tänkt så mycket på den där tiden. På våra brev, på Znjevdijerr, på…

Så till den grad att jag i söndags eftermiddag klättrade upp i smygen här uppe under takbjälken fastän det är trångt, dammigt och eländigt och min balans inte är i total ordning. Jag kunde inte sluta tänka på det och var tvungen att dra fram kartongerna som finns kvar av vår korrespondens. Sedan jag baxat ner kartongerna för den smala stegen strömmade osorterade massor av papper och ord emot mig. Hur kan jag under alla dessa år så alldeles negligerat deras uppenbara behov av sortering och katalogisering?

En annan fråga som lämnat mig utan ro, är varför jag inte öppnade det där brevet som gled ur min bokhylla förra torsdagen, medan det ännu var färskt? Emottog jag det inte? Så måste det ha varit, för vad jag minns slet jag upp hennes brev så fort jag fick dem i mina händer där i studentbarackens torftiga belysning.

Men om jag aldrig fick det, om jag redan hade givit mig av när det kom, hur i all världen har det då kunnat nå mig nu i så fall? Och hamnat i bokhyllan? Den städade jag ju grundligt så sent som förra hösten. Obegripligt.

Kanske, tänker jag ändå, för dateringen stämmer någorlunda med den tesen, var detta brevet hon skickade sedan jag berättat att jag beslutat mig för att ge mig av från Znjevdijerr. Något får mig att tro så. Vad skrev jag i det? Av tonen i hennes brev att döma, fanns det inte minsta tillstymmelse till avsked från henne i det i alla fall. Ingen av dessa tankar förklarar förstås hur brevet har kunnat nå mig nu. Men ändå.

Jag har inte läst igenom alla breven i kartongerna ännu. Det har det ju inte funnits tid till. Men om jag däri så småningom hittar brevet hon skrev just innan det där oöppnade, kan jag kanske skönja åtminstone konturerna av tomrummet, och på så vis minnas något om tiden innan mitt uppbrott från Znjevdijerr. Vad är det för oro hon skriver om?

Kanske finner jag svar här i lådorna invid mina fötter vad det lider. Hittills har dock mest nya frågor dykt upp allteftersom jag läst. Framför allt har bortglömda scener, drömmar som kunde ha varit någon annans, som berättats för mig under hastiga frukostraster och sen vävts samman med mina egna varpå de glömts bort och gjorts till en papperssvala, fått liv som om en osynlig nyckel dragits medsols och släppts igen för att långsamt återgå bak i ryggen.

/Barkman

Ett ögonblick ( bland andra )

Jag reste mig och stod och mindes, bara ett kort ögonblick.

Sen är det ett glapp. En, en-och-en-halv centimeter bara ungefär, längs bak i skon, innan jag tryckte tillbaka hälen.

Jag hade skrivit en dikt. Jag var tolv år gammal. Jag hade läst upp den dikten och fyra andra i en mikrofon. Efteråt kom Joseph Brodsky fram till mig och sa att det var bra dikter, att han inte kunde se annat än att jag hade viss poetisk begåvning.

Tillfället skulle ha kunnat vara ett jordskred som fick omloppsbanor att byta riktningar. Men. Ögonblicket räknades inte, eftersom det var ett ögonblick bland andra. Visst var det ett ögonblick som, om det hade befunnit sig i en berättelse av något slag, helst en film, skulle ha fått väldiga konsekvenser. Någon som är så lång att ögonen tros uppfatta horisonten säger till någon som är kortare, men kvick i kroppen, att den korta förmodligen har någonting i sina händer. Och flera människor står dessutom i närheten och kan höra honom säga det.

Det var det där ögonblicket och ändå inte. Eftersom det var onsdag och eftersom dagen därpå var torsdag och eftersom inga ögonblick ansågs mer avgörande än andra, blev det också ett ögonblick bland andra.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det idag. Men jag satte mig sedan ner igen, tände en redan påbörjad gammal cigarett och bestämde mig för att inte oroas.

Och mina lackskor har jag ju. Beständigt blanka. De sitter där de sitter, tätt runt mina steg. Och åh, dessa båda fordon som bespeglar mina promenader för mig medan jag går. Borde jag önska mig något annat.

/B.

Själva brevet

Jo, jag har öppnat brevet nu. ( Man kan klicka på dem så kommer de upp större.) Är för tagen för att skriva mer än så. Inte kanske för innehållet precis, men vad det öppnade i mig. Tider och samtal som är min benstomme, antar jag. Inte tänker man särskilt ofta på sin benstomme. Kanske när man hoppar, landar. Men jag gör varesig det ena eller andra särskilt ofta nuförtiden.

Jag måste ta en promenad. Fastän det fortfarande är ljust. Jag gör ett undantag. Och jag går utan Valentin.

På återskrivande,

Barkman

Brevfyndigheter

Igår hittade jag ett brev adresserat till mig. "Barkman", stod det med hög kolsvart stil. Rum nummer 34A, Znjevdijerr University.

Det var när jag tankspritt sträckte mig bakåt mot bokhyllan från min plats framför skrivmaskinens tangenter, för att dra ut en bok av Jan Myrdal, i hopp om att däri hitta något för den artikel om författarens ironiska distans till socialdemokratin i Sverige som jag skriver på, som det föll ut. Kanske var manövern ingen uppvisning i motorisk ekvilibrism. Till exempel glömde jag tydligen vrida min torso ordentligt. Min hörsel var dock lika känslig som vanligt och jag uppfattade helt tydligt ljudet av papper som föll mot stengolvet med hörnet före.

Jag böjde mig ner för att ta upp det, men det tog en stund innan jag blev varse vad det var jag höll i mina händer. När så emellertid inträffade, föll arbetet med artikeln till golvet lika hastigt som brevet nyss. Till skillnad från brevet lät jag artikeln ligga kvar.

Det gick inte att ta miste. Ungefär så hade alla hennes brev sett ut på utsidan vid den där tiden. Men detta var fortfarande oöppnat. Hur hade det hamnat här? Och nu?

Jag letade en stund efter en brevkniv medan tidsrymder vecklade ut sig under mig. En lätt svindel. Ingen brevkniv. Konstaterandet vecklade ut sig som en fallskärm Har jag ingen sådan längre? Jag var tillbaka på min vind, men kände suset om öronen medan jag svävade mot jorden, mot hela jorden.

I brist på elegans tog jag mina vanliga fingrar till att öppna kuvertet.

Nu försökte jag se ut som en farbror.

Jag ansträngde mig ordentligt för att inta den tillbakalutade posen av: ”Jasså-nej-men-ser-man–på-vad-har-vi-här-då. Jodå-vad-trevligt. Det-måste-vara-från-lilla-May.”

Valentin log en smula tveeggat åt min tvångsmässiga teater, men viftade samtidigt hemvänligt på svansen. Också han måste ha känt doften som fyllde rummet när jag drog ut sidorna ur det gulnande kuvertet.