Läste klart manuskriptet till Natten är dagens mor igår. Jag läste början redan i förrgår, men hade inte krafter nog att ta mig igenom alltsammans då. Det var närmast outhärdligt. Jag hade lagt ifrån mig mitt armbandsur framför mig på skrivbordet och bligade emellanåt på det och gav mig fan på att klara av en kvart till. Och en till. Tillslut var jag äntligen igenom. Men det hjälpte inte att lägga den ifrån sig med sista sidans rygg uppåt. Det hjälpte inte ens att gå upp och fylla en hink med vatten och sticka ner huvudet i den. Inte ens att stå så upp och ned med huvudet i vattnet och öppna ögonen, tunga dankar, på väg att ploppa ur sina hålor, och falla till hinkens botten. När jag stod så, uppochnedvänd med huvudet i det kalla vattnet, kom titeln till mig i omkastat skick. Tänk om Dagen är nattens mor, i det så kallade verkliga livet. Det föresvävade mig som en vass iskant som slöts runt min hals, men ingenting brast när jag strax därefter något yr reste mig till stående igen, så det var troligen bara en elak ordvits som mitt bedrägliga sinne försökte skrämma mig med.
Det iskalla vattnet i hinken hade dock inte lyckats skänka någon stillhet åt mitt upprörda sinne, så jag tog till vidare åtgärder. Jag försökte istället intensivt tänka att det där i alla fall bara var uppdiktat, att det bara var ett manuskript som någon hittat på. När det slant sa jag högt till Valentin, för att det skulle få bättre fäste i rummet; ”det där är bara uppdiktat, Valentin” sa jag till honom. Han nickade oövertygat. Inte för att frasen skulle fått fäste ens med hammare och spik, men den gled definitivt iväg helt och hållet när jag, sedan jag torkat mitt hår med en sträv och lindblomsgrön frottèhandduk och satt på mig glasögonen igen, åkte på familjemiddag hos May genom ett brev hon skrivit till mig senvåren 1890.
Sedan jag hittade det där oöppnade brevet från henne härom veckan, har jag tänkt så mycket på den där tiden. På våra brev, på Znjevdijerr, på…
Så till den grad att jag i söndags eftermiddag klättrade upp i smygen här uppe under takbjälken fastän det är trångt, dammigt och eländigt och min balans inte är i total ordning. Jag kunde inte sluta tänka på det och var tvungen att dra fram kartongerna som finns kvar av vår korrespondens. Sedan jag baxat ner kartongerna för den smala stegen strömmade osorterade massor av papper och ord emot mig. Hur kan jag under alla dessa år så alldeles negligerat deras uppenbara behov av sortering och katalogisering?
En annan fråga som lämnat mig utan ro, är varför jag inte öppnade det där brevet som gled ur min bokhylla förra torsdagen, medan det ännu var färskt? Emottog jag det inte? Så måste det ha varit, för vad jag minns slet jag upp hennes brev så fort jag fick dem i mina händer där i studentbarackens torftiga belysning.
Men om jag aldrig fick det, om jag redan hade givit mig av när det kom, hur i all världen har det då kunnat nå mig nu i så fall? Och hamnat i bokhyllan? Den städade jag ju grundligt så sent som förra hösten. Obegripligt.
Kanske, tänker jag ändå, för dateringen stämmer någorlunda med den tesen, var detta brevet hon skickade sedan jag berättat att jag beslutat mig för att ge mig av från Znjevdijerr. Något får mig att tro så. Vad skrev jag i det? Av tonen i hennes brev att döma, fanns det inte minsta tillstymmelse till avsked från henne i det i alla fall. Ingen av dessa tankar förklarar förstås hur brevet har kunnat nå mig nu. Men ändå.
Jag har inte läst igenom alla breven i kartongerna ännu. Det har det ju inte funnits tid till. Men om jag däri så småningom hittar brevet hon skrev just innan det där oöppnade, kan jag kanske skönja åtminstone konturerna av tomrummet, och på så vis minnas något om tiden innan mitt uppbrott från Znjevdijerr. Vad är det för oro hon skriver om?
Kanske finner jag svar här i lådorna invid mina fötter vad det lider. Hittills har dock mest nya frågor dykt upp allteftersom jag läst. Framför allt har bortglömda scener, drömmar som kunde ha varit någon annans, som berättats för mig under hastiga frukostraster och sen vävts samman med mina egna varpå de glömts bort och gjorts till en papperssvala, fått liv som om en osynlig nyckel dragits medsols och släppts igen för att långsamt återgå bak i ryggen.
/Barkman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar