Ett ögonblick ( bland andra )

Jag reste mig och stod och mindes, bara ett kort ögonblick.

Sen är det ett glapp. En, en-och-en-halv centimeter bara ungefär, längs bak i skon, innan jag tryckte tillbaka hälen.

Jag hade skrivit en dikt. Jag var tolv år gammal. Jag hade läst upp den dikten och fyra andra i en mikrofon. Efteråt kom Joseph Brodsky fram till mig och sa att det var bra dikter, att han inte kunde se annat än att jag hade viss poetisk begåvning.

Tillfället skulle ha kunnat vara ett jordskred som fick omloppsbanor att byta riktningar. Men. Ögonblicket räknades inte, eftersom det var ett ögonblick bland andra. Visst var det ett ögonblick som, om det hade befunnit sig i en berättelse av något slag, helst en film, skulle ha fått väldiga konsekvenser. Någon som är så lång att ögonen tros uppfatta horisonten säger till någon som är kortare, men kvick i kroppen, att den korta förmodligen har någonting i sina händer. Och flera människor står dessutom i närheten och kan höra honom säga det.

Det var det där ögonblicket och ändå inte. Eftersom det var onsdag och eftersom dagen därpå var torsdag och eftersom inga ögonblick ansågs mer avgörande än andra, blev det också ett ögonblick bland andra.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det idag. Men jag satte mig sedan ner igen, tände en redan påbörjad gammal cigarett och bestämde mig för att inte oroas.

Och mina lackskor har jag ju. Beständigt blanka. De sitter där de sitter, tätt runt mina steg. Och åh, dessa båda fordon som bespeglar mina promenader för mig medan jag går. Borde jag önska mig något annat.

/B.