Ett ögonblick ( bland andra )

Jag reste mig och stod och mindes, bara ett kort ögonblick.

Sen är det ett glapp. En, en-och-en-halv centimeter bara ungefär, längs bak i skon, innan jag tryckte tillbaka hälen.

Jag hade skrivit en dikt. Jag var tolv år gammal. Jag hade läst upp den dikten och fyra andra i en mikrofon. Efteråt kom Joseph Brodsky fram till mig och sa att det var bra dikter, att han inte kunde se annat än att jag hade viss poetisk begåvning.

Tillfället skulle ha kunnat vara ett jordskred som fick omloppsbanor att byta riktningar. Men. Ögonblicket räknades inte, eftersom det var ett ögonblick bland andra. Visst var det ett ögonblick som, om det hade befunnit sig i en berättelse av något slag, helst en film, skulle ha fått väldiga konsekvenser. Någon som är så lång att ögonen tros uppfatta horisonten säger till någon som är kortare, men kvick i kroppen, att den korta förmodligen har någonting i sina händer. Och flera människor står dessutom i närheten och kan höra honom säga det.

Det var det där ögonblicket och ändå inte. Eftersom det var onsdag och eftersom dagen därpå var torsdag och eftersom inga ögonblick ansågs mer avgörande än andra, blev det också ett ögonblick bland andra.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det idag. Men jag satte mig sedan ner igen, tände en redan påbörjad gammal cigarett och bestämde mig för att inte oroas.

Och mina lackskor har jag ju. Beständigt blanka. De sitter där de sitter, tätt runt mina steg. Och åh, dessa båda fordon som bespeglar mina promenader för mig medan jag går. Borde jag önska mig något annat.

/B.

Själva brevet

Jo, jag har öppnat brevet nu. ( Man kan klicka på dem så kommer de upp större.) Är för tagen för att skriva mer än så. Inte kanske för innehållet precis, men vad det öppnade i mig. Tider och samtal som är min benstomme, antar jag. Inte tänker man särskilt ofta på sin benstomme. Kanske när man hoppar, landar. Men jag gör varesig det ena eller andra särskilt ofta nuförtiden.

Jag måste ta en promenad. Fastän det fortfarande är ljust. Jag gör ett undantag. Och jag går utan Valentin.

På återskrivande,

Barkman

Brevfyndigheter

Igår hittade jag ett brev adresserat till mig. "Barkman", stod det med hög kolsvart stil. Rum nummer 34A, Znjevdijerr University.

Det var när jag tankspritt sträckte mig bakåt mot bokhyllan från min plats framför skrivmaskinens tangenter, för att dra ut en bok av Jan Myrdal, i hopp om att däri hitta något för den artikel om författarens ironiska distans till socialdemokratin i Sverige som jag skriver på, som det föll ut. Kanske var manövern ingen uppvisning i motorisk ekvilibrism. Till exempel glömde jag tydligen vrida min torso ordentligt. Min hörsel var dock lika känslig som vanligt och jag uppfattade helt tydligt ljudet av papper som föll mot stengolvet med hörnet före.

Jag böjde mig ner för att ta upp det, men det tog en stund innan jag blev varse vad det var jag höll i mina händer. När så emellertid inträffade, föll arbetet med artikeln till golvet lika hastigt som brevet nyss. Till skillnad från brevet lät jag artikeln ligga kvar.

Det gick inte att ta miste. Ungefär så hade alla hennes brev sett ut på utsidan vid den där tiden. Men detta var fortfarande oöppnat. Hur hade det hamnat här? Och nu?

Jag letade en stund efter en brevkniv medan tidsrymder vecklade ut sig under mig. En lätt svindel. Ingen brevkniv. Konstaterandet vecklade ut sig som en fallskärm Har jag ingen sådan längre? Jag var tillbaka på min vind, men kände suset om öronen medan jag svävade mot jorden, mot hela jorden.

I brist på elegans tog jag mina vanliga fingrar till att öppna kuvertet.

Nu försökte jag se ut som en farbror.

Jag ansträngde mig ordentligt för att inta den tillbakalutade posen av: ”Jasså-nej-men-ser-man–på-vad-har-vi-här-då. Jodå-vad-trevligt. Det-måste-vara-från-lilla-May.”

Valentin log en smula tveeggat åt min tvångsmässiga teater, men viftade samtidigt hemvänligt på svansen. Också han måste ha känt doften som fyllde rummet när jag drog ut sidorna ur det gulnande kuvertet.

Vårens Vulgaritet Vidimerad

Så klart att våren tvekar. Uppgiften att vara både fullkomligt uppfriskande och förvånande ny och samtidigt alltigenom tryggt igenkännbar kan bara landa i ett formidabelt fiasko. Dessutom är den bländade vacker. Och det tar den ju inte heller minsta ansvar för. Där står man som en liten fjant och kan inte göra ett skit åt allt det vackra. Och alla förhoppningar. Som vanligt.

Och var står man? Jo, man står invid en stenmur som är mycket lägre än man minns den. Inte ens det trolleritricket kan man förundras över, inte ens det känns det minsta sensationellt. Skalförskjutningar i perceptionen över tid har både psykologiska och fysiologiska förklaringar. Det har man läst om i illustrerad vetenskap.

I muren letar men efter en hemlig lapp som man kilade in i en av dess skrevor som barn. Lyckligtvis hittar man den inte. Man hade säkerligen bara blivit besviken på dess ohemliga innehåll.

Valentin försöker muntra upp mig genom att påpeka hur mycket lättare mitt grävande var natt går nu sedan tjälen gått ur marken. Jag vill inte göra honom mer nedslagen än vad våren förmodligen också gör en hund med ett mycket stort huvud, så jag tänker inget förrän jag kommit utom hörhåll för honom. Men då tänker jag att det är just det. Att det kanske är det allra värsta med våren, att det som gömts i musklernas arbete under den hårda vintern skamlöst sipprar fram i tö. Nämligen: Vad ska allt mitt arbete med att plantera och begrava, begrava och plantera, rädda undan och bevara till någons minne tjäna till? Hela mitt värv, fullkomligt meningslöst. Nej, värre ändå. Skadligt. Skadande. Jag kämpar mot glömskan, jag räddar berättelserna. Jag gör det möjligt att minnas. Varför, varför, varför gör jag det? Vad gör en människa som minns? Jo, hon står där och lider av att det inte är nu, men försöker att inte låtsas om det. På våren lider hon som mest. Övriga årstider fungerar vanligtvis hycklerimekaniken bättre.

Inte konstigt att vårtröttheten är så utbredd. När minnet är på låtsas och förutsätter utpräglat självbedrägeri, återstår ju trots allt drömmarnas världar. Jag vill inte låta hoppfull, men så är det.

Jag hatar barn också, men det återkommer jag till en annan gång.

Nu går jag och domnar bort i sömn. Med hopp om ansvarslösa drömmar i skuggan av allt och på återskrivande.

Eder Barkman