Så klart att våren tvekar. Uppgiften att vara både fullkomligt uppfriskande och förvånande ny och samtidigt alltigenom tryggt igenkännbar kan bara landa i ett formidabelt fiasko. Dessutom är den bländade vacker. Och det tar den ju inte heller minsta ansvar för. Där står man som en liten fjant och kan inte göra ett skit åt allt det vackra. Och alla förhoppningar. Som vanligt.
Och var står man? Jo, man står invid en stenmur som är mycket lägre än man minns den. Inte ens det trolleritricket kan man förundras över, inte ens det känns det minsta sensationellt. Skalförskjutningar i perceptionen över tid har både psykologiska och fysiologiska förklaringar. Det har man läst om i illustrerad vetenskap.
I muren letar men efter en hemlig lapp som man kilade in i en av dess skrevor som barn. Lyckligtvis hittar man den inte. Man hade säkerligen bara blivit besviken på dess ohemliga innehåll.
Valentin försöker muntra upp mig genom att påpeka hur mycket lättare mitt grävande var natt går nu sedan tjälen gått ur marken. Jag vill inte göra honom mer nedslagen än vad våren förmodligen också gör en hund med ett mycket stort huvud, så jag tänker inget förrän jag kommit utom hörhåll för honom. Men då tänker jag att det är just det. Att det kanske är det allra värsta med våren, att det som gömts i musklernas arbete under den hårda vintern skamlöst sipprar fram i tö. Nämligen: Vad ska allt mitt arbete med att plantera och begrava, begrava och plantera, rädda undan och bevara till någons minne tjäna till? Hela mitt värv, fullkomligt meningslöst. Nej, värre ändå. Skadligt. Skadande. Jag kämpar mot glömskan, jag räddar berättelserna. Jag gör det möjligt att minnas. Varför, varför, varför gör jag det? Vad gör en människa som minns? Jo, hon står där och lider av att det inte är nu, men försöker att inte låtsas om det. På våren lider hon som mest. Övriga årstider fungerar vanligtvis hycklerimekaniken bättre.
Inte konstigt att vårtröttheten är så utbredd. När minnet är på låtsas och förutsätter utpräglat självbedrägeri, återstår ju trots allt drömmarnas världar. Jag vill inte låta hoppfull, men så är det.
Jag hatar barn också, men det återkommer jag till en annan gång.
Nu går jag och domnar bort i sömn. Med hopp om ansvarslösa drömmar i skuggan av allt och på återskrivande.
Eder Barkman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar